Libes

Det finns dagar, kväller och nätter som jag tänker på allt som egentligen har passerat, och som jag en gång la bakom mig, för att glömma och gå vidare för min egen hälsas skull. Idag finns det varken saknad eller sorg i mitt tillbakatänkande, men viss kluvenhet.

Det är underligt hur dagarna formar våra förhållanden, och hur konflikterna uppstår med det då- eller nuvarande aktuella, hur vi låter en vänskap mellan dig och mig påverkas av något så helt annat som omgivningen. Varför separerar man helt bara för att man har tröttnat för stunden, och är man verkligen medveten om vad man lämnar, samt vad man går miste om? Det finns så många relationer till både killar och tjejer som jag ångrar att jag hanterade på det vis som jag gjorde, men som jag idag inte kan ändra på. Dock är det inget jag anser vara nödvändigt att deppa för, utan det tar jag som en lära och vidarebefodrar den till nya relationer istället.

Många relationer rinner ut i sanden just för att man tvivlar på den andres tillit och vänskap, och kanske för att man även tvivlar på sig själv. Ibland kanske man begår misstag, och på så vis mister sin vän eller livskamrat. Men det hela handlar inte om att ångra, plåga sig själv eller deppa över det som hänt, utan det handlar om att acceptera och ta lärdom av sina misstag. För "ur det onda kommer alltid något gott".